I'm leaving London for Lands End with a green tent and a violin

WordPress torterar mig. Men Julia vill att jag ska blogga. Så nu gör jag det.

Under de senaste veckorna (veckan?) har jag gjort ganska mycket, allting har varit ytterst stressigt och hit och ditigt. Livet tar en lite vart det vill, vare sig man vill eller inte, bara för att jävlas kan jag svära på. Jag var med Maria på bokmässan och stalkade Lars winnerbäck. Han var väldigt trevlig och tog sig tid för att notera en. Vi pratade med honom ett par sekunder, och han log och såg ut som han ska göra. Sedan tittade vi när han blev interjuvad av en tråkig man med svart pikétröja, och slutligen gick vi på ett föredrag som handlade om hans låttexter. Då var jag ju fortfarande lite sjuk, och det var söndag. Jag var faktiskt så trött att jag hade svårt att hålla ögonlocken öppna under föredraget. Måndagen kom, och jag gick till skolan för första gången på en vecka. Drabbades av allting-på-samma-gång-syndrom.

Denna  veckan skulle jag ha mattediagnos, historiaprov, Biologiprov och kemiprov, svenskainlämning (resskildring av någe slag), engelskaläxa och slutligen matteläxa. Det fantastiska var att jag inte kunde något om historian, biologin, kemin eller matten. Jag hade inte heller ens påbörjat svenskan, och läxorna hade jag inte ett sus om. Man missar så mycket om man bara är borta en vecka i nian. På något sätt kunde jag ändå hålla mig uppe vid ytan under nästan hela skolveckan. I tisdags hade jag min första fiollektion, och det var underhållande. Läraren är jag dock lite tveksam till.
Hur som helst, jag har löst en del trassel som gjorde det svårare för mig att trampa vatten, men fick sedan mer trassel som medvetet tryckte ned mig under ytan. Och nu kan jag inte andas.

Jag har glömt pin-koden till telefonen, och saknar nu socialt liv.

Just idag har varit lite bättre. Jag kom hem från skolan och träffade min fina syster, och därpå tog vi en promenad tvärsgenom Tuve. Sedan gick jag hem till Jessica, och vi tittade på Top Model Australia. Ett tag därpå åt vi, och sedan ringde Maria och slöt sig till oss. Tiden gick och jag insåg att jag alltid är glad med Jessica och Maria (och Julia, men hon var inte med nu). Inte bara glad, utan verkligen glad. Lycklig låter som en kliché, men det är sant. Sedan satte vi oss i källaren och släckte ned och tittade på Broder Daniel forever. Andra gången var ännu bättre. Vackert. Jag var nära till gråten ett par gånger, men det syntes nog inte i mörkret. Sedan satte vi oss i Jessicas rum, helt nedsläckt bortsett från fem-sex levande ljus som stod på golvet. Det fick mig att tänka, vilket fick mig att bli lite bitter igen. Vi käkade scones och te sedan, runt tio-halv elva, och sedan gick jag hemåt och blev mött av en fin Julia som aldrig skulle säga nej till att möta mig när jag är mörkrädd och paranoid och skyller på att jag vill ”ta en promenad runt kvarteret, om hon möter mig vid dammen”.

Och hon låtsas som att hon inte märker mitt patetiska försök att vara chillad, vilket jag uppskattar.

Jag är så gla-ad! Kate Bush har bra låtar och Patrick Wolf gör bra covers på dom. Bara så ni vet.
Allting är så lätt när allt känns bra. Bra-lista känns som en bra idé.

• Det faktum att jag inte är det minsta avundsjuk på alla i klassen som varit i Finland
• Att Håkan Hellström är en magisk varelse som sett mig i ögonen
• Min inspirationsbok som jag nyss köpt, där jag limmar in fina bilder + bilder på snygga människor och kläder
• Min syster
• Patrick Wolf
• Mina kinaskor
• Julia
• Jessica
• Maria
• Markus Krunegård
• Att jag är gla-ad
• Allting
• Allting
• Allting

Så idag har jag städat lite till, och varit i efterextas efter Håkan, som var mindblowing. Igår var jag på plats halv tio på morgonen, Annie och Moa kom en timma efteråt. Dagen gick överraskande snabbt, och väntan var lika kort som man vill att en väntan ska vara. Allting var enkelt, problemfritt och fantastiskt. Vi åt och drack kaffe, tog oss en bensträckare ibland och släpptes sedan in i Liseberg. Alla var superpeppade. Jag sprang så fort jag kunde när jag släpptes in, och det var uppfriskande. Den kalla vinden och den varma solen skapade en såndär höstdag som man aldrig ville ta slut. Det kanske är för att jag har format vem jag är med Håkan Hellström som förebild, för att jag lyssnat på honom sedan jag var 11-12. Eller för att jag är så ung. Eller så är det alla – vilket inte är omöjligt.  Men  det existerar inga problem när Håkan Hellström spelar. Det känn som att alla och allting stannar upp för att lyssna på honom, för vad han säger är logiskt, hur ologiskt det än känns ibland. Vad var det nu han sa?

”Jag mötte alldeles precis nu en ung kille ute på parkeringsplatsen. Han gick runt och runt i cirklar och lyssnade på Bob Dylan i sin freestyle. Det hängde regnmoln över honom, och inte över någon annan.”

Jag vet inte vad det betyder. Men jag tror inte att han mötte en ung kille på parkeringsplatsen. Delvis för att det ingen har freestyles längre, och delvis för att jag tror att det var någon slags symbolik i det han sa. Men jag förstod det inte. Jag är för ung och för dum och för upprorisk för att förstå. Men just då var det så självklart vad det betydde. Det var allt som existerade när han sa det. Inget band, ingen scen. Inga människor, ingen kyla, ingen värme. Bara den mörka himlen, klädd av små stjärnor och Håkans röst. Jag fällde ett par tårar, skrattade och dansade. En alltgenom fin kväll. Downside är väl det att någon stal min mobil. Inte kul alls, nu har jag och omvärlden tappat kontakten. Aj aj, inte bra. Jag lärde känna Moa väldigt bra, och det kändes BRA. Annie och Moa var fina Håkankompanjoner. Jag somnade vid tv:n med samma skabbiga smink kring ögonen, som hade runnit lite, och med samma kläder, mina jeans och min skjorta. När jag vaknade kände jag mig lagom fräsch. Nu ska jag leka med Maria, och sova hos henne. PARTY!

Jag är duktig.
Jag håller på att rensa i min bokhylla. Aldrig har jag sett så mycket skit i mina dagar! Barnböcker och damm och gud vet vad. Nu ligger alla dåliga böcker på golvet i mitt rum, och jag måste springa till Tuve torg för att köpa papperspåsar att ställa alla böcker i. Sedan ska jag rensa min garderob och slutligen ska jag, om jag får tid, städa mitt rum. 14.15 ska jag möta Maria och köpa någonting att ha på mig på Håkan, en anteckningsbok och en mössa. Tror jag.

Håkan håkan håkan om några dagar. Jag är glad. Glad. Glaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad.

Såhär blev det tillslut:

Mitt virus håller än i sig, och jag är sjuk. För sjuk för att åka på klassresa.
Lite besviken, eftersom jag på sätt och vis ändå hade ställt in mig på det när min moder sa att det inte gick för sig att o-åka.
MEN, detta innebär att Håkan Hellström = ON!
JA-A-A!
Så nu är jag hemma, iförd en stor, turkos t-shirt och blommiga shorts med ett ofattbart ofixat hår + segflin.

Lyssnar over and over again på Lua – Conor Oberst + Gillian Welch.